När ens livsroll förändras
Att bli äldre och åldras är ofrånkomligt, det sker bokstavligen varje sekund. Framför allt ser man det på det yttre. Man känner kanske inte längre igen sig när man kollar sig i spegeln, “vem är den där gamlingen som tittar på mig?” kanske man tänker. Det är inte heller ovanligt att man känner sig mycket yngre än vad man är, men blir smärtsamt påmind om att kroppen inte längre klarar av rörelser man tidigare lyckats med smärtfritt. Det kan också bli en krock i mötet med omgivningen, där “ungdomen” glorifieras till den grad att man kanske frågar sig “får jag ens se ut att vara i min egen ålder” eller “är jag ens önskad i min bransch längre”? Man kanske upplever sig utdömd till det yttre, fast man vet att man fortfarande har massor kvar att ge, och att erfarenheterna genom livet har gjort en mer stabil och trygg i både nya och olika situationer och i mötet med nya människor.
Ett annat sätt att se på livet och åldrandet är att titta på förändringarna vi upplever i livsfaser, eller kanske snarare rollförändringar genom livet. Vi går från att tillhöra någon annan (föräldrar eller annan vårdnadshavare), till att bryta oss loss i olika etapper såsom tonårstid och vuxenblivandet efter studenten för att bli våra egna. Vi skaffar oss olika erfarenheter genom resor, studier, arbete och människorna vi träffar längs vägen. För många övergår dock denna resa där en själv är i främsta rum till att finnas till för andra. Både partner och barn, och kanske till och med barnbarn. Detta är en resa som både får praktiska yttre konsekvenser men likväl inre. Helt plötsligt tar en ny fas av inre bearbetning form. Frågor ställs kring den egna uppväxten och relationen till sina egna föräldrar, till att inte längre bara leva för en själv utan främst för någon annan. Både en berikande men också krävande resa, och för vissa kan den till och med kännas kvävande. Tiden går dock och de flesta anpassar sig till sina nya roller utan större svårigheter. Men när barnen inte längre är i behov av en, flyttar ut och kanske till och med bildar egna familjer, vad händer då? Vem är man då, och vad ska man göra av sitt liv? Vad ska man prioritera? Ska man ta upp det egna livsprojektet som gick i dvala för 20 år sedan eller är det en helt egen ny livsfas som tar vid med sin egen rätt? “Vitt (grått) hår är en ärekrans” står det i Ordspråksboken 16:31. Även om många kanske färgar bort de där gråa hårstråna och försöker hålla sig unga så länge som möjligt, samtidigt som åldern snarare ses som en belastning i många branscher än fart och nytänkande, står symboliken för något. Nämligen livserfarenhet. Man vet vad som funkar och inte. Livserfarenheten är en skatt, ovärderlig och som tar en livstid att erövra, men vad ska man göra med den sen? Hur förvaltar man den på bästa sätt, och vilka sammanhang? Kanske kan man bli vägledare åt de som ännu försöker hitta sin plats på jorden? Vem vet hur livet ter sig, och det slutar inte vara spännande just för att man blivit äldre.
Se åldrandet som en gåva och med tacksamhet, både för dig och för andra!