Vad innebär det att gå in i relation - på ett existentiellt plan? Vad gör vi med detta vårt enda liv vi fått; våra få timmar, dagar och år här på jorden? Ju äldre man blir desto mer uppskattar i alla fall jag varje dag jag får till skänks. Livet är bräckligt. Ingen vet hur lång tid vi har innan vi fullbordat vårt lopp. Min lärare i religionspsykologi sa i början av min teologiutbildning att “när ni går dessa kurser är det lätt att bara se hur många högskolepoäng varje kurs ger er, men se det istället som veckor av era liv som ni investerar i kurserna”. Som tjugoåring kunde jag inte riktigt greppa vidden av dessa ord, att ibland tänka “ekonomiskt” kring livet som är ovärderligt. Insikten om att tiden är kort hade ännu inte blivit en realitet i mitt liv och vilket ansvar det för med sig när man tänker efter. Ett etiskt ansvar. Ett etiskt ansvar att på ett gott sätt förvalta dels våra egna liv, men också de som blivit anförtrodda åt oss. Här ligger det nästan en självklarhet i att det gäller barn som kommer till världen, men det gäller likväl de som frivilligt och medvetet blivit anförtrodda oss. Här ryms såklart många olika relationsformer, men den det speciellt berör är partnerrelationen. Här finns genomgående i relationen oftast ett livslångt perspektiv om inget annat blir överenskommet - tidshorisonten är tills döden skiljer oss åt. Vi går alltså in i relationen med livet som insats. Den människa som vill dela sitt liv med en har alltså valt att dela sin intjänade ekonomi med en, sina drömmar som kanske byggts upp och närts under flera år, sina allra svagaste stunder av inre och yttre kamp eller förlust av närstående, sina tråkigaste stunder av tristess i exempelvis timslånga seriekollande på Netflix, men framförallt i de lyckligaste stunder där livet blommar ut. De skrattfyllda enkla stunderna när grannen gjorde något komiskt eller ett kärleksfullt sms till de livsomvälvande lycksaliga stunderna som när den första gemensamma bostaden införskaffats eller vid förlovning.

David Fouladi, Familjerådgivare — David Fouladi, familjerådgivare

Allt detta har alltså någon valt att dela med just en själv och inte med någon annan. Förstår vi storheten i detta? Jag tror inte att insikten är så levande när vardagen rullar på bland skolskjuts, matlagning, busspendling, läxläsning, tidningsscrollande och renovering. Jag tror att vi tyvärr i allt det här för lätt tar vår partner för självklar och omedvetet föreställer oss att den andra finns till för vår skull (som det såklart också är) men att vi också finns till för den andres skull i lika hög grad. Hur skulle det vara att leva med en målsättning i att varje dag få bidra till att ens partner får ut eller uppleva något livgivande eller livsberikande? En kram, ett lyssnande öra, ta över tvättjobbet, köpa med hens favoritfrukt från ICA som är i säsong nu eller uttrycka en tacksamhet för vad den andra betyder i ens liv. Allts som stärker kärleken och samhörigheten.

Som familjerådgivare möter jag alla typer av par, många som varit gifta/sambo eller tillsammans längre än vad jag själv har levt. Tiden i sig avgör dock inte alltid kvaliteten på relationen, det är inte per automatik en kavlitetsmarkör, utan kvaliteten avgörs av hur vi behandlar det vi har. Den judiske filosofen Martin Buber skriver i sin bok “Distans och relation” om vikten av att emellanåt stanna upp och ta ett steg tillbaka i tillvaron. För när vi pausar tempot, tar lite distans för att kunna få en bättre överblick och faktiskt begrundar våra liv, vår partner och det vi faktiskt har (och inte saknar), det är då relationen stärks för då får vi en chans att låta det påverka vårt inre och vi kan förstå hur mycket allt betyder för oss, vilket kan leda till att vårt framtida levnadssätt och handlande kan förändras. Man kan likna det vid att står man väldigt nära en tavla så kan man se de enskilda färgerna tydligt och penseldragen, men tar man några steg bak kan man faktiskt se vad målningen föreställer, beundra den och märka hur bildens motiv fångar oss och kanske även påverkar oss och väcker känslor.

Min tanke är sammanfattningsvis att låta insikten om vad du och din partner faktiskt har investerat i varandra påverka hur ni behandlar varandra och lever era liv. Gör det genom att pausa och skapa distans till “vardagslunken”, alltså kliv några steg bort från tavlan, t.ex. att gå ut på den där dejt-nighten, gå skogspromenaden eller bara stäng av tv:n sista timmen innan läggdags och njuta av varandras närvaro som aldrig annars blir av för att kunna begrunda, uppskatta och uttrycka tacksamhet för varandra. Där ökar upplevelsen av livskvalite, kärlek och vissheten om att insatsen blev rätt.